Sex frågor till scenkonstpedagog Julia Hellén

Vad betyder konst för dig? 

Teaterkonsten har enligt mig en perfekt balans mellan uttryck och intryck och scenkonsten har för mig varit en fristad, en trygghet. Ett forum där man får vara sig själv, man får både bidra med något och känna gemenskap. Då det i något skede av livet har slutat vara socialt accepterat att leka har teatern tagit vid och förlängt barnasinnet, vilket var precis det jag behövde.  

Hur kom du in på den här banan? 

Min första kontakt med scenkonsten kom via Raseborgs sommarteater som skådespelare i både mindre och större roller. Jag fick också vara regiassistent under flera olika regissörer både vid sommarteatern och i andra olika produktioner, och alla erfarenheter gav mig möjligheten att se scenkonsten ur flera olika perspektiv. Det gav mig en bred bild av scenkonsten och befäste helt enkelt känslan av att det är scenkonst jag ska hålla på med.  

När känner du att konstpedagogiken fungerar som bäst? 

Egentligen behöver det inte vara någonting mer avancerat än när mina elever konkret säger det rakt ut. Jag har fått handskrivna brev där elever berättar om hur mycket lektionerna betyder för dem, och det är det bästa kvittot på att konstpedagogiken gör sitt jobb.  

Jag tycker också att man ser det då eleverna börjar våga fundera fritt, vågar fråga “tänk om vi...” och när deras nyfikenhet tar över. När de känner gemenskap, vilket jag anser är minst lika viktigt som konstformen i sig. Jag njuter av att se gruppen forma gemenskap utan mig; det betyder att de känner sig trygga i och njuter av varandras sällskap. 

Du och dina elever har varit synliga och aktiva, till exempel i Kulturums kommunalvalskampanj våren 2025. Hur har du jobbat med dina grupper kring liknande beställningar och teman? 

Jag styr faktiskt grupperna väldigt lite. Jag ger dem ramar och trygghet och berättar om att vi har fått en viss förfrågan, sedan får de bestämma innehållet. Jag censurerar eller tillrättavisar inte, snarare vägleder. 

Varje lektion börjar med en diskussion om vad som är aktuellt för dem just nu. Vad tänker de på, vad är viktigt för dem? Jag försöker att inte ta för givet att veta vad de tänker på. 

Sedan vill jag inte göra skillnad på konst och konst. Konst är lika viktigt oberoende om det är ställningstagande eller om det är en sketch på Indiana Jones. 

Vad saknar du i konstundervisningen? 

Erkännande av konsten och konstpedagogiken. Konsten måste tas seriöst.  

Jag saknar också en inbjudan till offentligt deltagande. Jag upplever att till exempel musik och bildkonst ofta har en naturlig plats i det offentliga, till exempel vid olika tillställningar och skulle gärna önska att scenkonst och andra konstformer skulle få samma synlighet. 

Till sist önskar jag ett större intresse från samhället. Teatern måste inte vara för alla, men jag hoppas på större nyfikenhet från flera håll. Jag skulle också vilja se ett minskat glapp mellan amatör- och proffsteatrar och jag jobbar hela tiden med att mina elever ska uppleva att det inte finns någon rangordning på konst. 

Vart vänder du dig när det känns som att du behöver lite extra inspiration? 

Jag får mycket inspiration från sociala medier. Det finns så mycket bra och man kan anpassa till sina egna grupper. 

Instagram och Youtube: @dramamenu och @thedramacentre, @shootfromthehip för improvisationsinspiration och @nationaltheatre har kortkurser man kan se på.  

Jag tycker också att det är viktigt att ha en egen källa till inspiration, kanske något annat än själva konstformen. Jag tycker själv att andra personers “nörderi” och intressen är otroligt inspirerande och jag lyssnar gärna på andra berätta om dem. 

Scenkonstpedagog Julia Hellén jobbar på Wava-institutet.