FORTdance fick pojkarna att dansa – vad hände sedan?

När dansläraren Evgenij “Evi” Kostyukov gjorde sin praktik vid Musikinstitutet Arkipelags danslinje fick han en förfrågan om han kunde försöka dra igång dansgrupper för pojkar utgående från oline-spelet Fortnite. Idén kom ursprungligen från en förälder som önskat att sonen skulle dansa, varpå sonen hade svarat att det lyckas endast om rörelserna är likadana som i Fortnite.

– Jag bekantade mig med spelet och vi skickade ut info om Fortdance-kurserna via skolornas Wilma-program. Det blev jättepopulärt och vi hade genast tre fulla grupper, sammanlagt cirka 40 pojkar som dansade. Jag förstod inte ens själv vad som hände och hur speciellt det kanske var, konstaterar Evi. 

Fortdance-kurserna blev något av en mediesensation. Det skrevs om dem i tidningarna och de uppmärksammades i tv-nyheterna. Efter ett par år avtog dock intresset och deltagarna började droppa av. 

Evi tillsammans med Streetgruppen för pojkar under 10 år i Pargas.

Erfarenhet och upplevelse

– För mig som lärare var det en balansgång. Jag är utbildad danslärare och vill också föra mina elever djupare in i dansen som konstform. Under skalet måste det finnas en väl uppbyggd grund för dansen, det får inte bara stanna vid något ytligt. De pojkar som kom med bara på grund av namnet Fortnite slutade småningom, medan de elever som faktiskt blivit intresserade och märkt att dansen är mer än bara ett spel, de blev kvar. Men sådant hör till saken, jag är inte alls besviken. Det finns heller inget fel i att ett fenomen lockar deltagare, också erfarenhet räknas. Även om det bara skulle vara fråga om ett år. Tänk så många pojkar som blivit en erfarenhet rikare och fått en inblick i dansens värld genom Fortdancen!

Ett par år efter starten fanns 7–10 pojkar kvar. De utgjorde en kreativ grupp som också kunde improvisera och göra egna danskompositioner. Idag har gruppen 4–5 deltagare.

– Några har gått över till andra hobbyn, som också på sätt och vis tangerar dans. Jag uppmuntrar dem att testa på allt och säger att dörren alltid är öppen om de vill komma tillbaka. Visst är gruppen tio gånger mindre än från början, men de som är kvar har jag verkligen kommit åt att påverka på djupet. Vi har redan en gemensam historia. Vi är kanske inte en familj, men vi är mer än bara vänner. 

Hur få flera pojkar att dansa?

Evi har flera pojkar i sina andra grupper, men procentuellt är det nog ännu främst flickor som har dansen som hobby. Hur skall vi locka flera pojkar att upptäcka dansen?

– När jag växte upp var det judo och ishockey som var de mest populära grenarna. Att ha dans som hobby satte nog en viss press på en ung pojke. Men det behövs både mjuk och hård energi. Både flickor och pojkar måste få hitta sin egen kroppslighet, få vara både kvinnligt och manligt kroppsliga. Pojkar blir inte våldsamma även om de får ge utlopp för sin energi till exempel i en fotbollsdans. De 2–3 första åren är det viktigt att de får bekanta sig med dansen och uttrycka sina känslor i en trygg miljö. Det kan ofta vara lättare i en egen grupp, bland andra pojkar. När dansen sedan rör vid deras innersta, spelar det ingen roll var och bland vem de dansar. 

Streetgruppen för pojkar över 10 år i St Karins.

Hybridartist

Evi är uppvuxen i Ryssland där han började dansa som 8-åring. Till Finland kom han för 12 år sedan. Han utbildade sig först till dansare vid det som idag heter Life-ammattiopisto och skaffade sig sedan danslärarbehörighet vid Turun AMK. Han uppträder både som dansare och koreograf och undervisar cirka 10 timmar i veckan vid tre olika ställen. Själv kallar han sig hybridartist. Det gäller att försöka hitta en balans i det egna yrkeslivet. 

– När man uppnått en viss nivå som dansare vill man förstås uppträda. Men tävlingen är hård och man lever inte enbart på att vara konstnär, därför måste man också undervisa. Men att undervisa betyder inte att man på något vis sänker standarden. Tvärtom – det är ett jätteviktigt och givande jobb, som också kräver mycket tid och energi.