Assistenter, stöd och julshower i skyltfönster

Hanne Koistinen är rektor för den tvåspråkiga Konstfabrikens dansskola–Taidetehtaan tanssikoulu i Borgå. Innan pandemin slog till hade skolan närmare 1000 elever, i dag är siffran nere kring 600. 

För några år sedan gjorde Hanne själv en storsatsning för att bland annat få flera pojkar med i verksamheten. Det lyckades väl, även om antalet dansande pojkar igen minskat under corona-åren.

– Vi hade den tiden en hel del pojkar i breakdans-grupperna, men jag ville få dem att modigare också prova på andra danser. Då planerade jag flera extra produktioner i vilka jag sammanförde äldre elever – både flickor men framför allt pojkar – med de yngre pojkarna. Jag kombinerade breakdans med bland annat nutidsdans, vi hade rekvisita och de blev något av crossover-föreställningar. Satsningarna gav nog resultat, även om det var trögt i början.Vi uppträdde på olika ställen i landet och pojkarna hade sedan också egna ek-grupper (erikoiskoulutus). På de tiden undervisade jag också själv, och eftersom det är mitt eget företag kunde jag göra det här helt utan lön. Man gör mycket av ren passion för dansen och för elevernas bästa, men jag kan ju inte förvänta mig att mina anställda jobbar gratis, konstaterar Hanne. 

Assistenter och stöd

I dansskolan finns också elever med olika diagnoser och särskilda behov. Ifall en elev har haft behov av en assisten, har man från dansskolans sida försökt hjälpa till med att rekrytera en sådan. 

– Det varierar från fall till fall och vi har inga medel i budgeten för dylikt. Men vi har i samråd med familjen försökt lösa det på bästa möjliga sätt. Några gånger har jag ordnat så att en äldre elev varit med på lektionen som stödperson åt till exempel en elev med Downs syndrom. Då har familjerna själva betalat en liten ersättning åt assistenten. Om något barn haft en extra jobbig period har det i undantagsfall hänt att en förälder varit med som stöd på lektionen, även om det nog är bättre för alla parter att engagera en utomstående person. 

Ett år hade man en ovanligt livlig “leikkibreikki-grupp” som beredde lärarna stora disciplinära svårigheter. Eftersom föräldrarna ju inte heller har någon skyldighet att meddela ifall barnet har en diagnos, var det hela ett mysterium. Ända tills det råkade framkomma att terapeuterna hade rekommenderat dansen som hobby för dessa barn. 

– Då bad vi om hjälp och fick besök av terapeuterna, som kunde berätta för oss hur vi bäst kunde möta de olika behoven och handla i olika utmanande situationer. Det var till stor hjälp för alla.

Hanne påminner om att det finns stöd och hjälp att få från olika instanser och att man inte skall vara rädd för att be om det.

–  Ett år uppdagades ett mobbningsfall. Då vände vi oss till stadens ungdomstjänster och fick hjälp också av skolkuratorer, eftersom jag upplevde att vi inte hade kunskapen om och redskapen för hur man skall agera i dylika fall. 

Julshow i skyltfönster

När restriktionerna under pandemin gjorde att man inte kunde samlas till vanliga dansshower, började Hanne fundera på hur man ändå skulle kunna uppträda inför publik. Hon hyrde en tom affärslokal i Konstfabriken och man planerade att hålla en show i det stora skyltfönstret. Tanken var att publiken kunde ta del av dansshowen genom att stå utanför. Den första julen slog restriktionerna till ännu hårdare just inför genrepet och det hela fick avbokas, men julen 2021 kunde hela idén förverkligas. 

– Det blev en show med genomkomponerad musik av den lokala musikern Miro Mantere. Våra lärare skrev handlingen och vi hade flera uppsättningar så att alla våra elever, utom de som gick på vuxenlinjen, kunde medverka. Under ett par veckors tid hade vi flera föreställningar. Det var ett lyckat sätt att ge eleverna en chans att uppträda, trots pandemi och restriktioner.